Idag är jag rädd…

Ska åka till stallet efter lunchen idag. Ska kolla om älsklingen fortfarende är halt eller inte. Tyvärr så känns det som att jag vet svaret, men det är klart att man försöker vara positiv och mirakel kan hända! Eller inte… Är hon halt så ringer jag vet imorgon på morgonen och hoppas att han kan komma snart, väldigt snart! Vet att han är väldigt ”populär” så han brukar ha mycket att göra. Har aldrig haft honom själv, men då jag vägrar att åka in till denna kliniken mer så blir det att prova. Jag har liksom knappt behövt veterinär, bara den gången då hon blev knivskuren (såklart) och nu med detta…

10 jäkla månader nu, 11 månader sedan vi var på tävling. Hon var så jäääkla fin innan detta, så fin har hon aldrig vait. Allt funkade, musklerna var på dom rätta ställena, till och med i dressyren var hon en gud!

Jag kan inget annat än att hoppas att hon blir bra, men 10 månader nu utan större resultat igentligen. Inget konstigt att man börjar tvivla. Det har kommit en äcklig känsla att det kommer aldrig bli helt bra. Tankar snurrar runt. Kommer hon verkligen trivas med ett liv i en hage? Hon som älskar att få vara med, bli riden och hoppa och bara gallopera det fortaste hon kan över en grön äng med mig!

Livet är en bitch just nu! Hatar att bara gå runt och inte veta…

Just nu är livet inte så bra. Jag vet inte alls hur det kommer bli med min allra bästa vän. Hon är halt igen.
Ett tag trodde jag att allt faktiskt skulle bli bra, jag var så glad, och Suppan med. Vi var och galopperade i skogen, red över bommar i ridhuset och höll på att komma igång. Men vad händer, halt 😦 Jag vet inte längre vad jag ska göra. Hovslagren har provat en grej då det kanske kan hjälpa. Men är hon fortfarende halt efter helgen så är det något annat. Då blir det att ringa veterinär.

Allt känns så hopplöst, kommer hon någonsin bli bra igen? Försöker hålla igång non stop för att jag inte ska tänka, men det är hopplöst. Det gnager i mig. Mår inte bra, vet inte vart jag ska ta vägen.

Faan, rent ut sagt. Hela min värld håller på att rasa samman. Hon är mitt allt, min bästa vän i hela världen.
Jag har ingen lust till någonting längre, känner ingen mening. Utan henne är jag ingenting, noll.
Om hon inte blir bra, vet jag inte hur det kommer bli. Jag vet inte hur hon kommer trivas med ett liv utan att få bli riden och göra allt hon älskar. Hon är en sån som vill, hon gillar att hålla igång, hon vill. Hon är inte den som bara vill vara i hagen.

Jag känner mig så maktlös, det finns inget jag kan göra. Bara vänta. Hatar det.

Om det finns en gud, så får hen väldigt gärna visa det nu!

Varför skulle jag vara en sämre ryttare?

Är jag en sämre ryttare för att jag inte tävlat dom högre klasserna? Är jag dålig för att jag ”bara” tävlat på lokala tävlingar?

Vem har rätt att bestämma att jag inte är något bra bara pga att jag inte hoppat högst eller vunnit Medelsvåra hoppningar?

Just nu känner jag mig som en skitdålig ryttare. Vem har rätten att säga att har man inte tävlat höga klasser så kan man inte?!

Jag älskar att träna och tävla, MEN jag har aldrig haft den där ponnyn eller hästen som jag har kunnat klättra i klasserna med. Jag har aldrig haft en läromästare. Skulle jag vilja det, ja, mer än gärna!

Mycket blandade känslor och tankar. Jag trodde att jag var ganska duktig, inte bäst, men duktig. Just nu snurrar det. Men igentligen så ska det inte behöva göra det, för igentligen så vet jag att jag kan, även om jag inte hoppar dom högsta hindrena!

Mycket tankar

Nästa återbesök är i Januari, och detta är nog det återbesök jag är mest nervös över. Suppan kanske kan bli friskförklarad!!! Det är så sjukt, att efter över 1/2 år så kan hon faktiskt vara frisk. Men jag vågar inte hoppas för mycket, jag försker intala mig själv att hon inte kommer bli det för att inte bli så besviken om hon inte blir det. Men det är inte lätt, det är klart att jag hoppas sååååå mycket på det. Detta är helt klart det läskigaste återbesöket ever. Jag vet inte hur jag kommer reagera på svaret jag kommer få, frisk eller inte frisk. Är hon frisk kommer jag ju bli över lycklig, men om inte så kommer det vara jättetufft. Men som sagt så vågar jag inte hoppas för mycket.

På förra återbesöket så hade hon blivit jättemycket bättre och haltade bara lite 😀 Så skönt var det, första gången jag åkte hem från veterinären med positiva tankar och känslor.
Så Mads var positiv till att hon faktiskt kunde vara haltfri till nästa gång. Första gången jag hörde det. Så känner en klump i magen, vill verkligen att hon ska vara frisk snart, det har varit så långa och många månader nu.

Har inte orkat

Har inte orkat blogga, har inte orkat bry mig över huvud taget.
Har haft en massa annat att tänka på, har hänt alldeles för mycket. Suppan har haft en fraktur, hon har varit skadad i över 5 månader nu… Det blev en operation, och sen har det varit mycket fram och tillbaka. Till slut kontaktade jag Helsingborg (även om det är långt bort så har man ju förstått hur bra dom är) för jag kände att det fortfarende inte var som det skulle, och nej det var ju inte det 😦 Men tackar Helsingborgs duktiga veterinärer och kirurger, så det blev ytterligare en operation.
Så sjukhage och skrittmotion, så har det varit j***vligt länge nu. Suppan har inte riktigt varit sig själv, och det har varit skit jobbigt att se henne när hon varit nere. Nu har hon börjat bli gladare igen, känns som om hon inte har ont längre.

Har en del nu som snurrar, mycket känslor och tankar. Så det blir snurrigt när jag skriver. Har som sagt så mycket inom mig och har svårt att sätta ord på allt. Så kommer kanske börja blogga igen, mest för min skull. Men om bara allt blir bättre så kan det nog bli mer. Men just nu orkar jag inte ha mer ”måsten” än jag redan har.

Mitt hjärta ❤

Tomato face

Är som en stoppskylt i ansiktet nu! Har varit med på tävling i dag, och ingen skugga fanns typ någonstans… Så resultatet blev röd som en tomat och bonnabränna! Men vi hade trevligt och det gick bra för henne som jag var där med 🙂

Började att rida Suppan när vi kom hem, men det blev ett kort ridpass… Jag var helt slut av värmen, och min fina lilla ponny var ju inte alls sen att utnyttja det eller så heller…

Nu ska jag slappa resten av denna söndagen, och ladda inför nästa vecka 🙂

Foto: Malin Wengdahl

Börjar få lite bloggsug

Länge sen jag bloggade nu, det har varit lite snurrigt för mig, mycket som hänt och så!

Kan ju börja med att berätta att jag och Suppan ha flyttat till ett nytt stall, planerat oplanerat eller vad man ska säga, haha! Skulle ha flyttat i slutet av Maj, men ja det blev en flytt förra söndagen. Varför det blev en så plötslig flytt kommer inte att tas upp här!

Varför jag letade nytt stall är många anledningar, har velat flytta många gånger men blivit kvar då jag har kompisar där, speciellt Alvida, och Suppan hade Rabat, granne med Mats och Bella höll träningar på gården.
Men nu bestämde jag mig helt, dels för att dom skulle höja hyran med 300 kr i månaden, och det ingår ju liksom inget…
Så kan berätta att stället jag är på nu har också ett ridhus, lite mindre men ändå helt fungerbart. Det ingår både in -och utsläpp och fodring 4 ggr per dag! Så jag kan åka till stallet precis när jag vill 😀 Och det ”bästa” trots att det ingår mer så står Suppan billigare här 😉 (Tänka positivt när man saknar vännerna i gamla stallet)

Alla i detta stallet har bara varit snälla och trevliga, och Suppan har varit helt lugn med allt redan från början 🙂 Det är ju ett mindre stall med bra rutiner, och känns nu att det är nog bättre för Suppan här. Hon hade nämligen börjat sura en hel del mot andra hästar (hon som vanligtvis älskar dom allra flesta hästar), sparkat i boxen, men bakbenen alltså, och andra saker som hon inte gjort tidigare… Men nu, INGENTING! Det är så skönt, det gör allt lite lättare för mig.

Men nu ska jag nog sluta pladdra för inlägget börjar bli lite långt 😉
Men nu så ska bloggen igång igen, en nystart även här 🙂

Dom bästa ❤

Helgen från helvetet

Har haft två fruktansvärt kaotiska och jobbiga dagar! Jag är totalt slut psykiskt. Orkar inte skriva något, behöver få smälta allt. STORA förändringar på bara några timmar! Återkommer när jag pallar…

Behandlingen igår

Igår fick Suppan massage och ja, det var som jag trodde! Men Cina fick bort spänningarna och så 🙂

Kan säga att liten ponny tyckte inte att det var speciellt skönt i början, det gjorde ju ont och försökte ta ut sin frustation på mig (hon tyckte nog att jag skulle säga till ”den dumma tanten” att lägga av) och liksom små bet på täckes hängaren… Men att bita mig skulle hon aldrig göra medvetet.

Men i slutet när hon fick några akupunktur nålar så tyckte hon att det var så skönt så läppen darrade och hon höll på att somna 🙂

Idag så ska hon röra sig lite i skritt, men vart det märks på vädret 😉

Foto: Malin Wengdahl

Livet är skört

Idag är en tung dag, jag är ledsen. Cizzi är borta, finns inte mer.

En styrke kram sänds till hennes familj ❤